Mindre bra!

Mindre bra när man misslyckas med att upprätthålla syftet med ens blogg :p 23 minuter har tagit lite semester men jag ska återkomma med min 23minuter så snart som möjligt. Än så länge får ni nöja er med "min dag i bilder".
Enjoy or not!

Senaste veckans nöje;
1års Förlovningsmys
2e advent, har hunnit bli 3e advent nu, tiden går för snabbt!
Många dagar på socialhögskolan
Lekt tittut med Alfons
Har skrattat åt mami
Bakat lussekatter
Klätt granen
Varit uppe för tidigt
Skrivit julkort
Har även hunnit med en underbar utekväll med mina fina socionomflickor, men var för upptagen med att dansa för att hinna ta en mobilbild :D

3 dec - 23 minuter

För ett år sedan..


”Kom igen, vi måste skynda oss!”, hans tonläge har gått från exalterad till stressad.
”Har vi gått vilse?”, hon vet svaret innan hon ställer frågan. Hans grepp om hennes hand avslöjar paniken han just nu genomgår.
”Jag tror det är hitåt”, han viker in på ännu en gata och hon är steget efter honom.
Hon smyger försiktigt fram mobilen för att kika på tiden, hon undrar vad det är som gör honom så jäktad. De har hela kvällen på sig att hitta en restaurang, semester ska vara en tidlös vardag. De är för tillfället fria från bojorna som håller dem kontrollerade under veckorna, de hade kunnat spatsera genom New Yorks gator hela dagarna utan en tanke på varken sömn eller hunger, det är ledighet. Trots detta springer de nu runt i cirklar på jakt efter ett matställe som kan släcka deras hunger. Han stannar plötsligt upp i steget och stirrar belåtet bort mot en liten upplyst italiensk restaurang.
”Jag har hört att denna ska vara bra”, sa han glatt och låter för stunden avslappnad.
Han säger till henne att hon måste äta snabbt, de har en annan tid att passa. Hon får nästan slänga i sig den krämiga pastan som så underbart smälter i munnen på henne. Han viskar försiktigt, mellan tuggorna, så att ingen annan ska kunna höra, ”Jag älskar dig”, kärleken alstrar värme i henne.


Hon vet varför han är stressad, varför han har varit lätt irriterad hela dagen och studerat sin klocka som om det vore en tv vars innehåll ändras varje minut. Hon tror att hon vet men hon vågar inte yttra sanningen.
En stund senare är de på fot igen, hon med handen i hans, i rusande steg mot nästa mål. De halvspringer förbi Rockefeller Center, med den ögonbländande julgranen och den vackra isrinken som speglar sig i stadens ljus. I ögonvrån ser hon hur ett par stannar upp i sin dans på isen, mannen faller plötsligt ner på knä och friar. Kvinnan bryter ut i gråt och alla applåderar. Hon kan inte hjälpa att fnysa högt för sig själv när hon ser scenen som spelas upp framför henne, det är som en dålig amerikansk film tänker hon, trots det känner hon en tår som bränns i ögonvrån.
Han leder henne in i en hög byggnad och hon följer glatt efter. De ställer sig i hissen, som slår sig upp till sjuka höjder lika snabbt som en raket på väg till månen. Innan hon vet ordet av det står hon på taket till Rockefellar Centers och känner den friska luften i sina lungor. Blicken lägger sig på den förbluffande utsikten, New York i grodperspektiv är vackert men staden i fågelhöjd får henne verkligen att tappa andan. Hon studerar mållöst lamporna som lyser upp likt små facklor på ett kolsvart hav. Det är godis för ögonen och hon njuter av varje sekund. Han är nöjd över hur mycket hon uppskattar hans överraskning, hon ska bara veta vilken bomb han snart ska släppa. Han fångar upp henne i en kram, det är dem emot världen.

De går bort mot en gömd hörna av toppen för att kunna utforska en ny del av utsikten. Hon ser på hans kroppsspråk att han är nervös, hon kan höra hans hjärta slå under hans tjocka lager av kläder. Hon fångar upp hans oroliga blick och hoppas att han ska finna lugn i henne. Hans hand gräver sig ner i jackfickan, på jakt efter föremålet som bränner sönder hans nerver. Precis när han ska blotta vad det är han gömmer blixtra det till bakom dem, de vänder sig om och ser att fyra japaner är på väg mot dem med kameran i högsta hugg. De brister ut i skratt över den komiska situationen och byter snabbt plats till en avskild gömma där ingen kan störa dem. Väl på plats drar han upp en ask och viskar försiktigt, ”Vill du gifta dig med mig”. Han öppnar locket och avslöjar en gnistrande diamant ring som ser ut som en samling av facklorna på det eviga mörka havet.

Hon nickar ivrigt, inga ord kan förklara hur mycket hon vill att han ska vara hennes. Ett ja, är för kort, för tunt och för fåfängt, istället slänger hon sig i hans famn och låter kyssen förklara kärleken, glädjen och hoppet som spirar i hennes kropp. Han trär på ringen och hon ser hur tårarna faller ner ifrån hans kinder. En ring är ett föremål, den i sig betyder inget men vad den står för betyder allt. Hon kryper in i hans famn, där hon hör hemma, de tittar ut mot den eviga utsikten, det kommer alltid vara dem emot världen.

 

 


Ett år...

Ett år sedan Jakob friade på Rockefeller Center i NYC

Just nu...

Lost in H&M
RSS 2.0