Btw, biotips!

Jag o Jakob går för mycket på bio, därför tänker jag dela med mig av denna fina erfarenhet och tvinga er att läsa ett inlägg om vad för filmer som går på bio just nu som ni BORDE (kanske till och med skulle vilja säga MÅSTE) gå o se!

Breaking Dawn del 1; Såg denna film kl 15.00 på en fredag precis efter jag hade skrivit tenta (detta kan ha påverkat mitt omdöme, förblindad av ett lyckorus efter att precis ha blivit fri från tentaångesten!) I alla fall så var filmen helt ok! Ettan är fortfarande den bästa (enligt mig, så döda mig inte) men den var defintivt sevärd och oerhört "ostig". En film man ser för att bli glad eller bara för att kunna irriterar sig på Edward overkliga charmiga beteende... men men, ok film! (5.5/10 poäng)

Drive; Denna var lite random. Höga förväntingar + ett resultatet som blev sådär= en BESVIKEN Verre! Det blev lite för många bitar i filmen som enbart gick ut på att se Ryan Gosling köra en bil. Men filmsoundtracket var riktigt najs vilket höjde mitt betyg. Jakob gillade den oerhört mycket, så ifall ni är en Jakob kommer ni gilla den! (6/10poäng)

En dag; Förväntade mig skit och blev därför glatt överraskad. Me like this movie! Hade lite The Notebook feeling. Definitivt sevärd! (7,5/10poäng)

Real Steel; Filmen är färskt i minnet, såg den igår! Den var klassisk amerikansk feel good movie fast den hade sina twister som kryddade till filmen. Riktigt snyggt gjord, i alla fall robotarna. Ifall du gillar amerikansk action så är det en 10:a (e inte ett såå stort fan)! (7/10poäng)

Tintin; Mysig film som gjorde mig glad. Fast blev allt för rastlös när det var för låååånga actionscener. De får gärna inte bli för långa tysta stunder där karaktärena bara jagar eller bli jagade. Filmen tyckte jag var biovärd (kanske inte 3D värd men definitivt en film man borde se på bio) (7/10 poäng)




Dagen i Bilder

Spenderade mestadels av dagen på Socialhögskolan, det blev kommunikationsövningar dagen lång. Tog två bilder, spännande värre :
Dessutom är denna bild tagen igår, så den räknas egentligen inte som dagens bild fastän jag var fast i samma byggnad ;p
After eight till pausen
Jepp detta var min dag, Socialhögskolan o after eight, vad mer behöver man?! Super skoj! (e oerhört ironisk, det är alltid så svårt och förmedla ironi med text, men nu vet ni :p)

29 nov - 23 minuter

Här kommer dagens 23 minuter. På torsdag den 1/12 är det 1 år sedan Jakob överraskade mig med en resa till New York och detta ska jag hedra genom att veckans 23 minuter ska utspelas i New York. ENJOY!

Anna sitter gömd i en innestängd bar, en i mängden med sina vänner. De tomma glasen på bordet talar om det hon redan visste men det hindrar inte henne från att beställa in en till. Alkoholen håller hennes sinne i ro och dimman av cigarettrök bildar en mur mellan henne och verkligheten. Skrattet hon bryter ut i är hämningslöst och fritt, inga tankar på morgondagen utan enbart ett starkt fokus på ögonblicket.

Hon tänder den sista cigaretten i sitt paket, hon vet vad det innebär. Anna tittar sig omkring och märker trots sitt trötta tillstånd att folket i baren har en efter en gett upp hoppet om en evig kväll. För tyvärr så kan ingen undvika gryningen som väntar.

Vännerna försöker övertala henne till att ta en taxi hem, men hon känner till varenda gata i Manhattan. Varje sväng, varje enkelriktning är skriven i hennes handflata. Hon har New York i sitt stadiga grepp. Anna vinglar sig ensam fram på de tomma gatorna med stadens ljuvliga ljud i bakgrunden. Det känns för stunden som om hon är ensam i världen vilket gläder henne mer än det skrämmer. Hon tar ett skutt över röken som smyger sig upp ur brunnen, inte ens den kan beröra henne.

Hon lämnar den större gatan för en mindre, hon vet en genväg som kan ta henne snabbare hemåt, hon gillar att briljera. Hon hör plötsligt ett ljud som väcker henne ur sin dimma. Hon stannar upp och vet innan hon ens hinner vända sig om att något inte står rätt till. Andningen ökar, i samma takt som techno musiken hon har dansat hela kvällen till. Håret på hennes bara armar ställer sig upp, likt ett alarm när det varnar för fara. Ett steg blir till flera, det finns inte längre en anledning för honom att smyga, stjärnorna som hänger i himmelsvalvet vet, hon vet och tyvärr vet även han. Varför glömde hon att ringa sin mamma på hennes födelsedag? Hon önskar att hon hade skrattat oftare och gråtit mindre. Hon är nu lika klar i huvudet som hon var i morse när hon duschade i iskallt vatten, hon tittar sig omkring i återvändsgränden hon står i, det fanns ingen genväg. Anna Dean har aldrig briljerat.


 

Just nu;

Jag o Jakob har ett bioberoende! Så denna tisdagskväll spenderar vi ännu en gång på filmstaden i Lund. Vi ska se Real Steel 😄

Dagens skratt!

Min mami är världens bästa! Hon gav mig sin Önskelista senaste jag var hemma och det var en specifik sak på listan som fångade min uppmärksamhet;

Gåbort kläder ?! Tyckte det lät lite väl deprimerande så fick fråga henne om hon verkligen ville ha kläder som hon kunde gå bort i (dö i) Nope såklart inte, utan hon syftade på finkläder hon kunde ha när hon går bort så som i gå bort på kalas :p

Min dag i bilder

Har tappat mina 23minuter... slösat bort dem till onödiga serier! Har insett att det e svårt att sätta sig ner och skriva i 23 minuter varje dag... inte för att det är jobbigt att skriva utan det är snarare svårt att komma underfund med VAD jag ska skriva. Men imorn kommer det en ny 23minuter, jag lovar!
Här är helgens o dagens bilder

;
Hälsade på min söta systerdotter
Var på julmarknad... det regnade och blåste som attans, ingen höjdare alls!
Hittade en mössa som jag ska ha till nästa gång jag går på bio :p
Ikväll, när jag var på väg hem från jobb (Lund C)

25 nov - 23 minuter

En blåmes bryter tystnaden genom ett skratt i vinden, ingen reagerar på sången inte ens blåmesen själv. Det är självklart att det ska firas när morgonen gryr.

Det har snöat hela natten, en flinga blev till flera och ett tunt lager blev till midjehöjd. Alla gömmer sig i husen, låter bilen få sovmorgon. Det är totaltystnad, man kan enbart höra naturen andas. Det är juldagsmorgon och snart kommer tystnaden brytas av livliga röster. Barn kommer göra märken i den annars orörda snön, lämna märken av deras kroppar och steg. Snön blir offer för deras glädje där den ligger hjälplöst och ser på. På backen kommer snötäcket sakta skrapas bort, ett värmande skin som hyvlas bort av pulkorna som plöjer sig genom. Även hundar och katter kommer sätta sina revir i den annars så vackra orörda snön. Det finns ingen yta som kommer lämnas orörd, ingen snöplätt som kan räddas från den aggressiva omgivningen, inte i stan i alla fall.

Inget är så vackert som när snö ligger som ett duntäcke på naturen med en tystnad omkring sig som är lika skör. Det är en morgonstund som har guld i mun.

24 nov i Bilder

En dag i skolan, blev en del kommunikations övningar
På väg till Kävlinge
Mami packade upp sina 400 tomtar
Vattentornet i Kävlinge

24 nov - 23 minuter

I månad kvar till jul, även ifall det är ganska orelevant till dagens 23 minuter :p

Enjoy!



Den slår ner som en sten i vattnet trots att den landar mjukt mot dörrmattan. Inget kan väga så pass mycket som ett brev innehållande ens öde. Jag kikar ut i hallen och ser kuvertet som lyser upp det grådaskiga rummet med sin himmelska vita glans. Jag suckar djupt och återvänder in i köket som om inget precis hade skakat min värld upp och ner. De första tio minuterna efter det att mitt livsavgörande brev kom spenderade jag genom att stirra ut genom fönstret, räknande alla molnen som påminde mig om tårar. Jag kom till 135 innan jag slutade. Jag suckar igen, jag behöver strax gå men hur ska jag kunna lämna lägenheten utan att vara tvungen att ta ett kliv över domen? Det finns ingen lätt lösning, jag rusar ut i hallen, tar på mig jacka och skor med blicken fokuserad i fågelhöjd. På vägen ut böjer jag mig ner för att ta upp kuvertet, trots tjocka vantar känner jag hur pappret bränns mot min hy, den lämnar ett brännmärke av besvikelse. Jag ignorerar paniken som sakta stiger med varje sekund kuvertet är i min ägo.

Brevet följer med mig genom stan, som en snuttefilt jag inte kan göra mig av med. Jag borde öppna det, få stressen överstökad. Ifall jag inte kommer in är det väl inte hela världen?! Jag kan utbilda mig till något annat, astronaut eller telefonförsäljare, ge mig en väg så kommer jag promenera den glatt. Men en dröm är en dröm. Hur ska man kunna ge upp sin dröm som har varit med en genom de mörkaste ögonblicken i livet? Hållit min hand genom glädje och sorg. Men måste jag nu säga farväl till min närmsta vän bara för att män och kvinnor bakom stängda dörrar nekar min ansökan och viljan? Jag vägrar ge upp om min dröm, men ett nej är ett nej. Jag suckar ännu en gång, jag är i en återvändningsgränd.

Jag stannar till vid en bänk under ett lummigt träd, jag måste veta, jag klarar inte längre att neka sanning som står mig så nära. Jag sätter mig ner och gräver fram det snövita kuvertet som är adresserat till mig. Det är som att hålla en varm plåt utan grytvantar, men jag bryr mig inte längre. Mitt finger piercar sig igenom det tunna pappret. Jag blundar när brevet glider upp ur sitt trygga hem. Tänk att så få ord kan förändra ens liv, från svart och vitt till färgskala. Jag riskerar allt genom att öppna ögonen och möta mitt öde. Tryggheten av ovetande och önskan om den inslagna drömmen, men det är nu som det gäller… Ett ja och nej som förändrar allt.
Jag hittar mitt inre brinnande mod och öppnar ögonen för att möta min dom: Vi vill här och med informera er om att ni är…

23 nov i Bilder

Var på Öob med mami, älskar hennes hiphop skor :p
Tog fram tomtarna, på söndag e det ju första advent <3
Julstjärnan fick hedersplatsen
Avslutar dagen med en kopp glögg och Bonde söker fru
Alfons tittar oxå på tv med oss

23nov - 23minuter

Idag fick jag i uppgift av Jakob att beskriva en känsla eller ett objekt fast inte ur en persons perspektiv utan från en allvetare.
Det här blev resultatet, ENJOY! (e inte super nöjd, men men...)

En vind föds genom ett andetag, den åker först snålskjuts med blod för att kunna skapa liv. Men en vind är kort, den försvinner lika snabbt som den kom. Den lämnar kroppen igen genom en besvärad suck, så att den ska kunna återvända ut till det fria. Ett andetag blir till flera och en bris uppstår, den leker sig fram, stryker sig genom fåglarnas fjädrar. Den berör men stannar aldrig. Den kan aldrig bli min eller din, den ägs av ingen. Den är vild och fri.
Den passerar människor som om de vore ett hinder att hoppa över, den prasslar till i plastpåsen vi bär på, för att signalerar att den besöker.Vinden fortsätter lekfullt igenom allén av träd, den pendlar mellan bladen så att musik skapas likt en konsert av violiner, för alla att höra. Det är som magi för örat.
Vinden hjälper till vid uppförsbackar, är där tills man når toppen, men en vind kan även agera som ett obehag. Inte av ilska eller ondska utan för att testa ens krafter, ens vilja och styrka. Den vill inget ont men den gör det som ingen annan vill och kan göra. Vinden är den som tar de tuffa valen trots att den bara är en samling av suckar.
Vinden smeker varje tom kind och sprattlar sig genom håret, den är fri, den är varken min eller din, en vind kommer och går så njut så länge den består.


Min dag i bilder

Vill knappt prata om mitt misslyckande... i tre dagar höll jag mitt löfte och sen bröt det ihop. Jag är så besviken på mig själv men jag hann verkligen inte igår kväll, men det är ingen ursäkt, nu får jag påbörja 25 nya dagar!
Här är iaf min dag i bilder;
Upp tidigt, gav vår fina kanin mat och sedan iväg på föreläsning
Överraskade Jakob med en utflykt till Ikea där vi åt Ikeas julbord, MUMS!
Direkt efteråt blev det bio, vi såg Drive... den var sådär, ifall man gillar 5minuters långa stunder i tystnad där någon bara kör en bil så är den nog lite bättre ;p

21 nov - 23minuter...

Idag var det tufft att sätta mig ner för att skriva i 23 minuter, man kan vara så duktig med en ny rutin de två första dagarna men sedan den tredje dagen går det utförs. Men med ett choklad i magen gjorde det saken lite lättare och här är dagens 23minuter.

Pulsen vibrerar som en trumvirvel genom kroppen, en konsert som bara jag kan höra. Andetagen ökar i takt med musiken, som en dirigent till kroppens instrument. Jag tittar på klockan ännu en gång, varför är jag alltid så tidig? Väntan är inte heller min vän, jag döljer tiden med vanten, sekunderna har en tendens att ticka saktare fram när de är observerade.
Jag borde gå hem nu när jag har min chans, fly den obekväma situationen jag kommer försätta mig frivilligt i. Jag stänger in mig bakom ögonlocken och försöker leta efter den inre styrkan som jag saknar. När ögonen öppnas igen är jag samma rädda 13åring som hellre hade velat legat hemma i sängen gömd under täcket.
En dam råkar stötta till min arm i förbifarten, hon ursäkta sig förvånat, hon hade inte sett mig. Jag är van, det brukar vara så, som ett spöke passerar jag osynligt genom vardagen. Jag tittar ut på folkmassan som ligger som en tjock dimma kring mig, alla är upptagna med sina egna liv, inte tid för att se andra än sig själv.
Nervositeten stiger till en ohanterlig nivå, jag vänder ryggen till livet för att stirrar in i tegelväggen istället. Jag tar ett djupt andetag, lukten av nybakta kanelbullar följer med in i min upprörda kropp. Jag borde cykla hem, detta är löjligt, hon kommer inte att komma för ingen vill vara min vän. Löften är som en bok utan ord, te utan vatten och ett träd utan rötter… löften är inget. Klassen kommer skratta åt min naiva handling, de gömmer sig bland folket och studerar roat min skam. Jag ser sanningen som gömmer sig bakom de mörka molnen av önskningar, verkligheten bländar mig som solen under en julidag.
Jag hittar cykelnycklarna i fickan, med tunga steg går jag bort mot min rostiga cykel.
”Anna!”, ropar en röst jag mycket väl känner igen.
Jag vänder mig förvånat om och få se att på platsen jag precis hade lämnat står nu personen jag väntade på. Jag kan inte dölja leendet som formas på mina läppar, hon ler tillbaka.
”Skulle vi inte fika?”, frågade hon förbryllat.


En vanesak

Det tar cirka 25dagar innan en handling blir till en vana... jag har alltså 23 dagar kvar innan mitt nya projekt med att skriva 23minuter varje dag blir till vana. Jag vill verkligen det här, jag vill så gärna skriva bättre som i sin tur kan leda till att uppfylla min omöjliga dröm, att få ett bokkontrakt. Jag vet om att min dröm inte är så unik i dagens samhälle och jag vet om att det är lättare att vinna en miljon på Triss än att få ett bokkontrakt... kanske borde ta till vana och skrapa Triss istället :p Men att skriva är min passion, det jag andas och älskar. Jag har skrivit två böcker redan men inget bokkontrakt än, men jag ska inte ge upp, inte än iaf!
Ifall ni har några förslag på vad en 23minuters story kan innehålla är det bara att kommentera. Det kan vara ett ord, en känsla eller en plats som ni vill att jag ska förmedla, det kan vara vilket som!


Min alldeles egna JÄTTE kanin ;)

20nov - 23minuter

Vad dagens 23minuter skulle handla om fick Jakob bestämma. Han sa tre ord som han ville att berättelsen skulle innehålla; SVÄRD, JÄTTE KANIN och en KOPP. Dessa ord talade inte så mycket till mig vilket gjorde det ganska svårt att komma på något att skriva... men så här blev resultatet;
Han spänner lätt med remmen för att signalerar ett stopp men kaniner är inte det intelligentaste djuret på jorden utan fortsätta hoppa elegant genom träden i en hastig fart. Han rycker till igen, fast denna gång så pass hårt så att lädret körs in i köttet och nästan sliter upp ett sår. Kaninen stannar i ett halt, rädd för ytterligare pina.
Karl slänger sig enkelt av det storsinta djuret, han kopplar av sadeln och ger den en spark i rumpan så att jätte kaninen ska förstå att den ska hoppa ut i rasthagen bland de andra. Karl utför de vanliga rutinerna i stallet och återvänder sedan tillbaka till den upplysta stugan där den tända brasan och koppen med lavendel te väntar på honom. Han slår sig ner i fåtöljen, sparkar av sig hans svarta läderstövlar, så att den öppna elden kan varma upp hans kalla tår. Han tar en sipp på teet och kan äntligen andas ut i en njutning när han plötsligt hör en smäll, ett ljud som kommer utifrån, i den kolsvarta natten.
Karl håller sig samlad trots att han vet vad ljudet signalerar, han reser sig upp och hämtar hans nyslipade svärd som hänger på väggen. Han svingar det upp i ett fast grepp med tyngden mellan hans sammansatta nävar. Han sparkar upp dörren för att visa att han inte är rädd för det som gömmer sig i natten. Han tänker inte smyga, det är han som är monstret som andra ska frukta. Karl är inte byggd för att underordna sig, han böjer sig aldrig lägre än svärdets topp.
Trädens blad prasslar i vinden, tystnaden talar för ro men han vet bättre, han svingar ut svärdet och slår det i trädet som han som ung hjälpte till att så. I den 200 år gamla stammen formas ett hack efter hans vassa klinga. Han har visat sitt mod, tagit det första steget och nu väntar han ivrigt. Ett steg ökar till flera, ljudet närmar sig Karl, han tar upp svärdet i stridsposition.
Ut ur mörkret springer en gröndaskig varelse med droppande spår efter sig, Karl vet vad det är, ett vattentroll. Trollet vrålar ett stolt skri, vattentroll är dumma och lever enbart för enkla byten. Trollet inser sitt misstag när ljuset från huset glimtar till i Karls ögon, just i det ögonblicket förstår den hungriga besten att personen han försökte stjäla mat ifrån är ingen annan än Karl. Karl svingar ut svärdet i en enkel och tränad rörelse, en sekund senare rullar trollets huvud på den fuktiga gräsmattan.

19/11

Här är gårdagens skörd;

Hon stirrar blankt på honom, som en tom sida som möter sina ord. Hon vill kunna förklara den brännande syran som krossar hennes hjärta inifrån, men inga ord kan beskriva smärtan hon ofrivilligt har blivit försatt i. 

För två timmar sedan var hon lätt som en fjäder med ett leende spänt över hennes ansikte. Hon tog sig igenom de slingrande kullerstensgatorna med paraplyet i högsta hugg, inte ens de ivriga dropparna kunde släcka hennes glädje- och nu är hon en brinnande fackla i ösregn. Tick tack, tid och ord förändrar allt, hon vill vara immun mot verkligheten.

Han klappar henne försiktigt på axeln, hon önskade att han inte hade rört henne. Hans beröring klargör fakta, det är ingen mardröm.

”Det var inte meningen”, förklarade han känslokallt.

Hon vänder bort blicken, ut mot det massiva trädet som står i blom ute i den pilska hösten. 
Regnet formger sig som tårar nerför hennes kinder, de hör hemma där, på honom ser det ut som snö under sommaren. 
”Säg något”, han blir otålig av hennes chock men han förtjänar hennes tystnad och den analoga smärtan.

Hon vägrar att släppa blicken från trädet vars rötter når jordens kärna, det håller henne stabil i stormen. En vindpust vill rädda henne men det finns inget kvar att hjälpa. Den kalla brisen påminner henne om hans kyliga hand på hennes varma kropp, sökande efter tillfredsställelse. Klättrande över varje berg, upp till toppen där fem blir till ett, med pekfingret följer han varje ansiktslinje. Kalkerar varje skrattrynka, varje form och lutning till han finner öppningen för hans njutning. Han kan inte vänta längre, begäret blir för starkt, hans läppar behöver smaka hennes. För ögonblicket delar de varandras syre i en kyss, minnet från den tidiga morgonen får en tår att krypa ur hennes hem. Fast han märker inget, han är så blind, döv och stum. Vem kan se skillnad på tårar i regn?


Välkommen till min nya blogg!

RSS 2.0