24 nov - 23 minuter

I månad kvar till jul, även ifall det är ganska orelevant till dagens 23 minuter :p

Enjoy!



Den slår ner som en sten i vattnet trots att den landar mjukt mot dörrmattan. Inget kan väga så pass mycket som ett brev innehållande ens öde. Jag kikar ut i hallen och ser kuvertet som lyser upp det grådaskiga rummet med sin himmelska vita glans. Jag suckar djupt och återvänder in i köket som om inget precis hade skakat min värld upp och ner. De första tio minuterna efter det att mitt livsavgörande brev kom spenderade jag genom att stirra ut genom fönstret, räknande alla molnen som påminde mig om tårar. Jag kom till 135 innan jag slutade. Jag suckar igen, jag behöver strax gå men hur ska jag kunna lämna lägenheten utan att vara tvungen att ta ett kliv över domen? Det finns ingen lätt lösning, jag rusar ut i hallen, tar på mig jacka och skor med blicken fokuserad i fågelhöjd. På vägen ut böjer jag mig ner för att ta upp kuvertet, trots tjocka vantar känner jag hur pappret bränns mot min hy, den lämnar ett brännmärke av besvikelse. Jag ignorerar paniken som sakta stiger med varje sekund kuvertet är i min ägo.

Brevet följer med mig genom stan, som en snuttefilt jag inte kan göra mig av med. Jag borde öppna det, få stressen överstökad. Ifall jag inte kommer in är det väl inte hela världen?! Jag kan utbilda mig till något annat, astronaut eller telefonförsäljare, ge mig en väg så kommer jag promenera den glatt. Men en dröm är en dröm. Hur ska man kunna ge upp sin dröm som har varit med en genom de mörkaste ögonblicken i livet? Hållit min hand genom glädje och sorg. Men måste jag nu säga farväl till min närmsta vän bara för att män och kvinnor bakom stängda dörrar nekar min ansökan och viljan? Jag vägrar ge upp om min dröm, men ett nej är ett nej. Jag suckar ännu en gång, jag är i en återvändningsgränd.

Jag stannar till vid en bänk under ett lummigt träd, jag måste veta, jag klarar inte längre att neka sanning som står mig så nära. Jag sätter mig ner och gräver fram det snövita kuvertet som är adresserat till mig. Det är som att hålla en varm plåt utan grytvantar, men jag bryr mig inte längre. Mitt finger piercar sig igenom det tunna pappret. Jag blundar när brevet glider upp ur sitt trygga hem. Tänk att så få ord kan förändra ens liv, från svart och vitt till färgskala. Jag riskerar allt genom att öppna ögonen och möta mitt öde. Tryggheten av ovetande och önskan om den inslagna drömmen, men det är nu som det gäller… Ett ja och nej som förändrar allt.
Jag hittar mitt inre brinnande mod och öppnar ögonen för att möta min dom: Vi vill här och med informera er om att ni är…


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0