29 nov - 23 minuter

Här kommer dagens 23 minuter. På torsdag den 1/12 är det 1 år sedan Jakob överraskade mig med en resa till New York och detta ska jag hedra genom att veckans 23 minuter ska utspelas i New York. ENJOY!

Anna sitter gömd i en innestängd bar, en i mängden med sina vänner. De tomma glasen på bordet talar om det hon redan visste men det hindrar inte henne från att beställa in en till. Alkoholen håller hennes sinne i ro och dimman av cigarettrök bildar en mur mellan henne och verkligheten. Skrattet hon bryter ut i är hämningslöst och fritt, inga tankar på morgondagen utan enbart ett starkt fokus på ögonblicket.

Hon tänder den sista cigaretten i sitt paket, hon vet vad det innebär. Anna tittar sig omkring och märker trots sitt trötta tillstånd att folket i baren har en efter en gett upp hoppet om en evig kväll. För tyvärr så kan ingen undvika gryningen som väntar.

Vännerna försöker övertala henne till att ta en taxi hem, men hon känner till varenda gata i Manhattan. Varje sväng, varje enkelriktning är skriven i hennes handflata. Hon har New York i sitt stadiga grepp. Anna vinglar sig ensam fram på de tomma gatorna med stadens ljuvliga ljud i bakgrunden. Det känns för stunden som om hon är ensam i världen vilket gläder henne mer än det skrämmer. Hon tar ett skutt över röken som smyger sig upp ur brunnen, inte ens den kan beröra henne.

Hon lämnar den större gatan för en mindre, hon vet en genväg som kan ta henne snabbare hemåt, hon gillar att briljera. Hon hör plötsligt ett ljud som väcker henne ur sin dimma. Hon stannar upp och vet innan hon ens hinner vända sig om att något inte står rätt till. Andningen ökar, i samma takt som techno musiken hon har dansat hela kvällen till. Håret på hennes bara armar ställer sig upp, likt ett alarm när det varnar för fara. Ett steg blir till flera, det finns inte längre en anledning för honom att smyga, stjärnorna som hänger i himmelsvalvet vet, hon vet och tyvärr vet även han. Varför glömde hon att ringa sin mamma på hennes födelsedag? Hon önskar att hon hade skrattat oftare och gråtit mindre. Hon är nu lika klar i huvudet som hon var i morse när hon duschade i iskallt vatten, hon tittar sig omkring i återvändsgränden hon står i, det fanns ingen genväg. Anna Dean har aldrig briljerat.


 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0