23 minuter

Det var längesen jag skrev en "23 minuters text" så jag tänkte därför bjuda på en gammal som inte har funnits i 23 minuter arkivet. För er som inte vet finns det ett sätt att träna upp sitt skrivande som heter 23 minuter. Vilket innebär att man ska skriva 23 minuter varje dag (därav mitt bloggnamn). Jag var duktigare på det förr men har blivit sämre på den fronten när jag påbörjade min heltidspraktik.

 

23 minuter:

Hon stirrar blankt på honom, som en tom sida som möter sina ord. Hon vill kunna förklara den brännande syran som krossar hennes hjärta inifrån, men inga ord kan beskriva smärtan hon ofrivilligt har blivit försatt i. 


För två timmar sedan var hon lätt som en fjäder med ett leende spänt över hennes ansikte. Hon tog sig igenom de slingrande kullerstensgatorna med paraplyet i högsta hugg, inte ens de ivriga dropparna kunde släcka hennes glädje- trodde hon men nu är hon en brinnande fackla i ösregn. Tick tack, tid och ord förändrar allt, hon vill vara immun mot verkligheten.


Han klappar henne försiktigt på axeln, hon önskade att han inte hade rört henne. Hans beröring klargör fakta, det är ingen mardröm.

”Det var inte meningen”, förklarade han känslokallt.

Hon vänder bort blicken, ut mot det massiva trädet som står i blom i den pilska hösten. 
Regnet formger sig som tårar nerför hennes kinder, de hör hemma där, på honom ser det ut som snö under sommaren. 
”Säg något”, han blir otålig av hennes chock men han förtjänar hennes tystnad och den analoga smärtan.


Hon vägrar att släppa blicken från trädet vars rötter når jordens kärna, det håller henne stabil i stormen. En vindpust vill rädda henne men det finns inget kvar att hjälpa. Den kalla brisen påminner henne om hans kyliga hand på hennes varma kropp, sökande efter tillfredsställelse. Klättrande över varje berg av ben, upp till toppen där fem blir till ett och med pekfingret följer han varje ansiktslinje. Kalkerar varje skrattrynka, varje form och lutning tills att han finner öppningen för hans njutning. Han kan inte vänta längre, begäret blir för starkt, hans läppar behöver smaka hennes. För ögonblicket delar de varandras syre i en kyss, minnet från den tidiga morgonen får en tår att krypa ur hennes hem. Fast han märker inget, han är så blind, döv och stum. Vem kan egentligen se skillnad på tårar i regn?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0