Lite Semester

Behöver lite paus från bloggen men återkommer snart! 
 

Broderade böcker

Jag läste på Bokhora att Penguin Classics har släppt några klassiker med väldigt speciella omslag som är broderade. Jag nästan dog när jag såg dem, så vackra och så unika. Jag gillar dessutom de starka färgerna de har valt och motiven på omslagen, dessa kommer definitivt hänga med på min önskelista tills jag har alla i min hylla. De kostar bara 16 $ och det finns inte så många att köpa så förhoppningsvis kan jag fixa hem alla innan de hinner tar slut :) 
 
Vad tycker ni om dessa väldigt speciella omslagen? 
 
 
 
Följande böcker går att köpa: 
Little Women,
Emma, 
The Wizard of Oz, 
The Wind in the Willows, 
The Secret Garden 
Black Beuty. 
Ni kan köpa dem här

Ett kungligt Harry Potter

Prins William, Prins Harry och Kate Middleton var härom dagen inbjudna till ett besök på Warner Bros. Studios i London. De tog en rundvandring på Harry Potter avdelningen. När man tittar på bilderna ifrån besöket kändes det nästan som om att trion hade kunnat vara Harry Potter, Ron och Hermonie som vuxna! De har definitivt sina likheter ;) 
Avgör själv, här kommer några bilder från eventet: 
 
 
 
 
Älskar den sista bilden, hur William petar Harry med sin stav, haha! De ser ut att ha riktigt roligt! Jag hade själv inte tackat nej för ett besök på Warner Bros. Studios.

Höst

Det ekar för tillfället på min blogg... varje gång jag öppnar datorn tänker jag att det är hög tid att göra en uppdatering men trots det förblir det tomt. Jag har ingen tid längre, 90% av min vardag gör jag saker som jag absolut inte har någon lust till. De andra 10 procenten försöker jag desperat ägna åt mitt bokskrivande. Det är skrivandet och den hopplösa drömmen som håller leendet uppe. 
 
Jag hoppas att jag en dag kommer kunna säga att 90% av min vardag ägnas till det jag brinner för... men den dagen är inte här än. Tyvärr är bloggen en av dem sakerna i mitt liv som tas skada av detta faktum. 
 
Kommer jag tillbaka? Säkert... men inte idag! 
 

En mindre bra dag

Det har nu gått 4dagar sedan jag sist öppnade mitt word-dokument innehållande min bok. Det är enbart fyra dagar ändå känns det som en evighet. Jag måste skriva frekvent för att hålla igång skrivandet, en rutin som jag gör dagligen precis som tandborstning. Om bara en kvart så är det mer än inget. Så tyvärr har jag misslyckat med mina 23minuter av skrivandet. 
 
För att lägga på ytterligare ett lager på tårtan så blir det inget bokskrivande imorgon heller, personliga omständigheter som sätter spärr i min cykelgång. Jag avskyr att det blir så och önskade att jag hade möjligheten att radera allt annat och bara skriva. Skriva är ju det jag älskar, min passion och mitt syre... utan det känns vardagen allmänt platt. 
 
En bild från helgens äventyr, jag o min kärlek

23 minuter

Det var längesen jag skrev en "23 minuters text" så jag tänkte därför bjuda på en gammal som inte har funnits i 23 minuter arkivet. För er som inte vet finns det ett sätt att träna upp sitt skrivande som heter 23 minuter. Vilket innebär att man ska skriva 23 minuter varje dag (därav mitt bloggnamn). Jag var duktigare på det förr men har blivit sämre på den fronten när jag påbörjade min heltidspraktik.

 

23 minuter:

Hon stirrar blankt på honom, som en tom sida som möter sina ord. Hon vill kunna förklara den brännande syran som krossar hennes hjärta inifrån, men inga ord kan beskriva smärtan hon ofrivilligt har blivit försatt i. 


För två timmar sedan var hon lätt som en fjäder med ett leende spänt över hennes ansikte. Hon tog sig igenom de slingrande kullerstensgatorna med paraplyet i högsta hugg, inte ens de ivriga dropparna kunde släcka hennes glädje- trodde hon men nu är hon en brinnande fackla i ösregn. Tick tack, tid och ord förändrar allt, hon vill vara immun mot verkligheten.


Han klappar henne försiktigt på axeln, hon önskade att han inte hade rört henne. Hans beröring klargör fakta, det är ingen mardröm.

”Det var inte meningen”, förklarade han känslokallt.

Hon vänder bort blicken, ut mot det massiva trädet som står i blom i den pilska hösten. 
Regnet formger sig som tårar nerför hennes kinder, de hör hemma där, på honom ser det ut som snö under sommaren. 
”Säg något”, han blir otålig av hennes chock men han förtjänar hennes tystnad och den analoga smärtan.


Hon vägrar att släppa blicken från trädet vars rötter når jordens kärna, det håller henne stabil i stormen. En vindpust vill rädda henne men det finns inget kvar att hjälpa. Den kalla brisen påminner henne om hans kyliga hand på hennes varma kropp, sökande efter tillfredsställelse. Klättrande över varje berg av ben, upp till toppen där fem blir till ett och med pekfingret följer han varje ansiktslinje. Kalkerar varje skrattrynka, varje form och lutning tills att han finner öppningen för hans njutning. Han kan inte vänta längre, begäret blir för starkt, hans läppar behöver smaka hennes. För ögonblicket delar de varandras syre i en kyss, minnet från den tidiga morgonen får en tår att krypa ur hennes hem. Fast han märker inget, han är så blind, döv och stum. Vem kan egentligen se skillnad på tårar i regn?


Syftet/ meningen/ ändamålet för 23minuter

Allt började med att min kära mor satt framför en spådam som hade ett samtal med min morfar på andra sidan, min mamma ställde en fråga till spådamen som löd som följande "Kommer Verre (alltså jag) få sin bok publicerad?".
Spådamen harklade sig och svarade sedan, "Han säger att hon måste se till andra möjligheter för att lyckas".

 

Okej, tänkte jag när jag fick höra det, kunde min morfar ha varit lite mer kryptisk?!! En fråga som jag har ställt många gånger. Jag började i alla fall tänka på de olika publiceringsmöjligheterna;

 

- Alternativ 1; Skicka till bokförlag och ligga i en hög bland flera tusen andra manus. Som jag har förstått det läser dem ofta bara en sida och bläddrar sig sedan igenom resten. Jag har jobbat många gånger med de första sidorna i mitt manus men har ändå bara fått tillbaka standardrefuseringen. Att låta mitt manus ligga i dessa högar på olika bokförlag känns nästan som om att hitta en nål i en höstack!

 

- Alternativ 2; Hänga utanför ett bokförlag och jaga de anställda med mitt manus (detta alternativ har jag ännu inte provat, det känns för drastiskt på något sätt ;)

 

- Alternativ 3; Känner någon som känner någon som kanske känner någon som jobbar på ett bokförlag (attans varför känner inte mina kompisar någon, jag har dock en vän som känner känner Måns Zelmerlöv, men vad ska Måns kunna göra?)

 

- Alternativ 4; Sitta tyst hemma och hoppas att ett bokförlag bryter sig in på min dator för att läsa min bok och plötsligt inser vilken möjlighet de kommer missa om de inte publicera den på en gång!

 

- Alternativ 5; Skapa en blogg för att skapa ett intresse för någon av mina böcker och genom bloggen etablera ett namn...


"Se nya möjligheter" ekade i mina tankar varje dag, varje kväll, när jag skulle gå och lägga mig, när jag satt på en tråkig föreläsning. Jag kunde inte undvika eller förtränga min morfars råd, en månad senare beslutade jag mig för att genomföra ett av mina förslag. Jag startade därför 23 minuter med syfte att nå mitt mål, få någon av mina böcker publicerad!


Så välkommen att följa denna omöjliga men ärliga resa till ett kontrakt!


Bloglovin

Följ min blogg med Bloglovin

3 dec - 23 minuter

För ett år sedan..


”Kom igen, vi måste skynda oss!”, hans tonläge har gått från exalterad till stressad.
”Har vi gått vilse?”, hon vet svaret innan hon ställer frågan. Hans grepp om hennes hand avslöjar paniken han just nu genomgår.
”Jag tror det är hitåt”, han viker in på ännu en gata och hon är steget efter honom.
Hon smyger försiktigt fram mobilen för att kika på tiden, hon undrar vad det är som gör honom så jäktad. De har hela kvällen på sig att hitta en restaurang, semester ska vara en tidlös vardag. De är för tillfället fria från bojorna som håller dem kontrollerade under veckorna, de hade kunnat spatsera genom New Yorks gator hela dagarna utan en tanke på varken sömn eller hunger, det är ledighet. Trots detta springer de nu runt i cirklar på jakt efter ett matställe som kan släcka deras hunger. Han stannar plötsligt upp i steget och stirrar belåtet bort mot en liten upplyst italiensk restaurang.
”Jag har hört att denna ska vara bra”, sa han glatt och låter för stunden avslappnad.
Han säger till henne att hon måste äta snabbt, de har en annan tid att passa. Hon får nästan slänga i sig den krämiga pastan som så underbart smälter i munnen på henne. Han viskar försiktigt, mellan tuggorna, så att ingen annan ska kunna höra, ”Jag älskar dig”, kärleken alstrar värme i henne.


Hon vet varför han är stressad, varför han har varit lätt irriterad hela dagen och studerat sin klocka som om det vore en tv vars innehåll ändras varje minut. Hon tror att hon vet men hon vågar inte yttra sanningen.
En stund senare är de på fot igen, hon med handen i hans, i rusande steg mot nästa mål. De halvspringer förbi Rockefeller Center, med den ögonbländande julgranen och den vackra isrinken som speglar sig i stadens ljus. I ögonvrån ser hon hur ett par stannar upp i sin dans på isen, mannen faller plötsligt ner på knä och friar. Kvinnan bryter ut i gråt och alla applåderar. Hon kan inte hjälpa att fnysa högt för sig själv när hon ser scenen som spelas upp framför henne, det är som en dålig amerikansk film tänker hon, trots det känner hon en tår som bränns i ögonvrån.
Han leder henne in i en hög byggnad och hon följer glatt efter. De ställer sig i hissen, som slår sig upp till sjuka höjder lika snabbt som en raket på väg till månen. Innan hon vet ordet av det står hon på taket till Rockefellar Centers och känner den friska luften i sina lungor. Blicken lägger sig på den förbluffande utsikten, New York i grodperspektiv är vackert men staden i fågelhöjd får henne verkligen att tappa andan. Hon studerar mållöst lamporna som lyser upp likt små facklor på ett kolsvart hav. Det är godis för ögonen och hon njuter av varje sekund. Han är nöjd över hur mycket hon uppskattar hans överraskning, hon ska bara veta vilken bomb han snart ska släppa. Han fångar upp henne i en kram, det är dem emot världen.

De går bort mot en gömd hörna av toppen för att kunna utforska en ny del av utsikten. Hon ser på hans kroppsspråk att han är nervös, hon kan höra hans hjärta slå under hans tjocka lager av kläder. Hon fångar upp hans oroliga blick och hoppas att han ska finna lugn i henne. Hans hand gräver sig ner i jackfickan, på jakt efter föremålet som bränner sönder hans nerver. Precis när han ska blotta vad det är han gömmer blixtra det till bakom dem, de vänder sig om och ser att fyra japaner är på väg mot dem med kameran i högsta hugg. De brister ut i skratt över den komiska situationen och byter snabbt plats till en avskild gömma där ingen kan störa dem. Väl på plats drar han upp en ask och viskar försiktigt, ”Vill du gifta dig med mig”. Han öppnar locket och avslöjar en gnistrande diamant ring som ser ut som en samling av facklorna på det eviga mörka havet.

Hon nickar ivrigt, inga ord kan förklara hur mycket hon vill att han ska vara hennes. Ett ja, är för kort, för tunt och för fåfängt, istället slänger hon sig i hans famn och låter kyssen förklara kärleken, glädjen och hoppet som spirar i hennes kropp. Han trär på ringen och hon ser hur tårarna faller ner ifrån hans kinder. En ring är ett föremål, den i sig betyder inget men vad den står för betyder allt. Hon kryper in i hans famn, där hon hör hemma, de tittar ut mot den eviga utsikten, det kommer alltid vara dem emot världen.

 

 


29 nov - 23 minuter

Här kommer dagens 23 minuter. På torsdag den 1/12 är det 1 år sedan Jakob överraskade mig med en resa till New York och detta ska jag hedra genom att veckans 23 minuter ska utspelas i New York. ENJOY!

Anna sitter gömd i en innestängd bar, en i mängden med sina vänner. De tomma glasen på bordet talar om det hon redan visste men det hindrar inte henne från att beställa in en till. Alkoholen håller hennes sinne i ro och dimman av cigarettrök bildar en mur mellan henne och verkligheten. Skrattet hon bryter ut i är hämningslöst och fritt, inga tankar på morgondagen utan enbart ett starkt fokus på ögonblicket.

Hon tänder den sista cigaretten i sitt paket, hon vet vad det innebär. Anna tittar sig omkring och märker trots sitt trötta tillstånd att folket i baren har en efter en gett upp hoppet om en evig kväll. För tyvärr så kan ingen undvika gryningen som väntar.

Vännerna försöker övertala henne till att ta en taxi hem, men hon känner till varenda gata i Manhattan. Varje sväng, varje enkelriktning är skriven i hennes handflata. Hon har New York i sitt stadiga grepp. Anna vinglar sig ensam fram på de tomma gatorna med stadens ljuvliga ljud i bakgrunden. Det känns för stunden som om hon är ensam i världen vilket gläder henne mer än det skrämmer. Hon tar ett skutt över röken som smyger sig upp ur brunnen, inte ens den kan beröra henne.

Hon lämnar den större gatan för en mindre, hon vet en genväg som kan ta henne snabbare hemåt, hon gillar att briljera. Hon hör plötsligt ett ljud som väcker henne ur sin dimma. Hon stannar upp och vet innan hon ens hinner vända sig om att något inte står rätt till. Andningen ökar, i samma takt som techno musiken hon har dansat hela kvällen till. Håret på hennes bara armar ställer sig upp, likt ett alarm när det varnar för fara. Ett steg blir till flera, det finns inte längre en anledning för honom att smyga, stjärnorna som hänger i himmelsvalvet vet, hon vet och tyvärr vet även han. Varför glömde hon att ringa sin mamma på hennes födelsedag? Hon önskar att hon hade skrattat oftare och gråtit mindre. Hon är nu lika klar i huvudet som hon var i morse när hon duschade i iskallt vatten, hon tittar sig omkring i återvändsgränden hon står i, det fanns ingen genväg. Anna Dean har aldrig briljerat.


 

Just nu;

Jag o Jakob har ett bioberoende! Så denna tisdagskväll spenderar vi ännu en gång på filmstaden i Lund. Vi ska se Real Steel 😄

25 nov - 23 minuter

En blåmes bryter tystnaden genom ett skratt i vinden, ingen reagerar på sången inte ens blåmesen själv. Det är självklart att det ska firas när morgonen gryr.

Det har snöat hela natten, en flinga blev till flera och ett tunt lager blev till midjehöjd. Alla gömmer sig i husen, låter bilen få sovmorgon. Det är totaltystnad, man kan enbart höra naturen andas. Det är juldagsmorgon och snart kommer tystnaden brytas av livliga röster. Barn kommer göra märken i den annars orörda snön, lämna märken av deras kroppar och steg. Snön blir offer för deras glädje där den ligger hjälplöst och ser på. På backen kommer snötäcket sakta skrapas bort, ett värmande skin som hyvlas bort av pulkorna som plöjer sig genom. Även hundar och katter kommer sätta sina revir i den annars så vackra orörda snön. Det finns ingen yta som kommer lämnas orörd, ingen snöplätt som kan räddas från den aggressiva omgivningen, inte i stan i alla fall.

Inget är så vackert som när snö ligger som ett duntäcke på naturen med en tystnad omkring sig som är lika skör. Det är en morgonstund som har guld i mun.

24 nov - 23 minuter

I månad kvar till jul, även ifall det är ganska orelevant till dagens 23 minuter :p

Enjoy!



Den slår ner som en sten i vattnet trots att den landar mjukt mot dörrmattan. Inget kan väga så pass mycket som ett brev innehållande ens öde. Jag kikar ut i hallen och ser kuvertet som lyser upp det grådaskiga rummet med sin himmelska vita glans. Jag suckar djupt och återvänder in i köket som om inget precis hade skakat min värld upp och ner. De första tio minuterna efter det att mitt livsavgörande brev kom spenderade jag genom att stirra ut genom fönstret, räknande alla molnen som påminde mig om tårar. Jag kom till 135 innan jag slutade. Jag suckar igen, jag behöver strax gå men hur ska jag kunna lämna lägenheten utan att vara tvungen att ta ett kliv över domen? Det finns ingen lätt lösning, jag rusar ut i hallen, tar på mig jacka och skor med blicken fokuserad i fågelhöjd. På vägen ut böjer jag mig ner för att ta upp kuvertet, trots tjocka vantar känner jag hur pappret bränns mot min hy, den lämnar ett brännmärke av besvikelse. Jag ignorerar paniken som sakta stiger med varje sekund kuvertet är i min ägo.

Brevet följer med mig genom stan, som en snuttefilt jag inte kan göra mig av med. Jag borde öppna det, få stressen överstökad. Ifall jag inte kommer in är det väl inte hela världen?! Jag kan utbilda mig till något annat, astronaut eller telefonförsäljare, ge mig en väg så kommer jag promenera den glatt. Men en dröm är en dröm. Hur ska man kunna ge upp sin dröm som har varit med en genom de mörkaste ögonblicken i livet? Hållit min hand genom glädje och sorg. Men måste jag nu säga farväl till min närmsta vän bara för att män och kvinnor bakom stängda dörrar nekar min ansökan och viljan? Jag vägrar ge upp om min dröm, men ett nej är ett nej. Jag suckar ännu en gång, jag är i en återvändningsgränd.

Jag stannar till vid en bänk under ett lummigt träd, jag måste veta, jag klarar inte längre att neka sanning som står mig så nära. Jag sätter mig ner och gräver fram det snövita kuvertet som är adresserat till mig. Det är som att hålla en varm plåt utan grytvantar, men jag bryr mig inte längre. Mitt finger piercar sig igenom det tunna pappret. Jag blundar när brevet glider upp ur sitt trygga hem. Tänk att så få ord kan förändra ens liv, från svart och vitt till färgskala. Jag riskerar allt genom att öppna ögonen och möta mitt öde. Tryggheten av ovetande och önskan om den inslagna drömmen, men det är nu som det gäller… Ett ja och nej som förändrar allt.
Jag hittar mitt inre brinnande mod och öppnar ögonen för att möta min dom: Vi vill här och med informera er om att ni är…

23nov - 23minuter

Idag fick jag i uppgift av Jakob att beskriva en känsla eller ett objekt fast inte ur en persons perspektiv utan från en allvetare.
Det här blev resultatet, ENJOY! (e inte super nöjd, men men...)

En vind föds genom ett andetag, den åker först snålskjuts med blod för att kunna skapa liv. Men en vind är kort, den försvinner lika snabbt som den kom. Den lämnar kroppen igen genom en besvärad suck, så att den ska kunna återvända ut till det fria. Ett andetag blir till flera och en bris uppstår, den leker sig fram, stryker sig genom fåglarnas fjädrar. Den berör men stannar aldrig. Den kan aldrig bli min eller din, den ägs av ingen. Den är vild och fri.
Den passerar människor som om de vore ett hinder att hoppa över, den prasslar till i plastpåsen vi bär på, för att signalerar att den besöker.Vinden fortsätter lekfullt igenom allén av träd, den pendlar mellan bladen så att musik skapas likt en konsert av violiner, för alla att höra. Det är som magi för örat.
Vinden hjälper till vid uppförsbackar, är där tills man når toppen, men en vind kan även agera som ett obehag. Inte av ilska eller ondska utan för att testa ens krafter, ens vilja och styrka. Den vill inget ont men den gör det som ingen annan vill och kan göra. Vinden är den som tar de tuffa valen trots att den bara är en samling av suckar.
Vinden smeker varje tom kind och sprattlar sig genom håret, den är fri, den är varken min eller din, en vind kommer och går så njut så länge den består.


21 nov - 23minuter...

Idag var det tufft att sätta mig ner för att skriva i 23 minuter, man kan vara så duktig med en ny rutin de två första dagarna men sedan den tredje dagen går det utförs. Men med ett choklad i magen gjorde det saken lite lättare och här är dagens 23minuter.

Pulsen vibrerar som en trumvirvel genom kroppen, en konsert som bara jag kan höra. Andetagen ökar i takt med musiken, som en dirigent till kroppens instrument. Jag tittar på klockan ännu en gång, varför är jag alltid så tidig? Väntan är inte heller min vän, jag döljer tiden med vanten, sekunderna har en tendens att ticka saktare fram när de är observerade.
Jag borde gå hem nu när jag har min chans, fly den obekväma situationen jag kommer försätta mig frivilligt i. Jag stänger in mig bakom ögonlocken och försöker leta efter den inre styrkan som jag saknar. När ögonen öppnas igen är jag samma rädda 13åring som hellre hade velat legat hemma i sängen gömd under täcket.
En dam råkar stötta till min arm i förbifarten, hon ursäkta sig förvånat, hon hade inte sett mig. Jag är van, det brukar vara så, som ett spöke passerar jag osynligt genom vardagen. Jag tittar ut på folkmassan som ligger som en tjock dimma kring mig, alla är upptagna med sina egna liv, inte tid för att se andra än sig själv.
Nervositeten stiger till en ohanterlig nivå, jag vänder ryggen till livet för att stirrar in i tegelväggen istället. Jag tar ett djupt andetag, lukten av nybakta kanelbullar följer med in i min upprörda kropp. Jag borde cykla hem, detta är löjligt, hon kommer inte att komma för ingen vill vara min vän. Löften är som en bok utan ord, te utan vatten och ett träd utan rötter… löften är inget. Klassen kommer skratta åt min naiva handling, de gömmer sig bland folket och studerar roat min skam. Jag ser sanningen som gömmer sig bakom de mörka molnen av önskningar, verkligheten bländar mig som solen under en julidag.
Jag hittar cykelnycklarna i fickan, med tunga steg går jag bort mot min rostiga cykel.
”Anna!”, ropar en röst jag mycket väl känner igen.
Jag vänder mig förvånat om och få se att på platsen jag precis hade lämnat står nu personen jag väntade på. Jag kan inte dölja leendet som formas på mina läppar, hon ler tillbaka.
”Skulle vi inte fika?”, frågade hon förbryllat.


20nov - 23minuter

Vad dagens 23minuter skulle handla om fick Jakob bestämma. Han sa tre ord som han ville att berättelsen skulle innehålla; SVÄRD, JÄTTE KANIN och en KOPP. Dessa ord talade inte så mycket till mig vilket gjorde det ganska svårt att komma på något att skriva... men så här blev resultatet;
Han spänner lätt med remmen för att signalerar ett stopp men kaniner är inte det intelligentaste djuret på jorden utan fortsätta hoppa elegant genom träden i en hastig fart. Han rycker till igen, fast denna gång så pass hårt så att lädret körs in i köttet och nästan sliter upp ett sår. Kaninen stannar i ett halt, rädd för ytterligare pina.
Karl slänger sig enkelt av det storsinta djuret, han kopplar av sadeln och ger den en spark i rumpan så att jätte kaninen ska förstå att den ska hoppa ut i rasthagen bland de andra. Karl utför de vanliga rutinerna i stallet och återvänder sedan tillbaka till den upplysta stugan där den tända brasan och koppen med lavendel te väntar på honom. Han slår sig ner i fåtöljen, sparkar av sig hans svarta läderstövlar, så att den öppna elden kan varma upp hans kalla tår. Han tar en sipp på teet och kan äntligen andas ut i en njutning när han plötsligt hör en smäll, ett ljud som kommer utifrån, i den kolsvarta natten.
Karl håller sig samlad trots att han vet vad ljudet signalerar, han reser sig upp och hämtar hans nyslipade svärd som hänger på väggen. Han svingar det upp i ett fast grepp med tyngden mellan hans sammansatta nävar. Han sparkar upp dörren för att visa att han inte är rädd för det som gömmer sig i natten. Han tänker inte smyga, det är han som är monstret som andra ska frukta. Karl är inte byggd för att underordna sig, han böjer sig aldrig lägre än svärdets topp.
Trädens blad prasslar i vinden, tystnaden talar för ro men han vet bättre, han svingar ut svärdet och slår det i trädet som han som ung hjälpte till att så. I den 200 år gamla stammen formas ett hack efter hans vassa klinga. Han har visat sitt mod, tagit det första steget och nu väntar han ivrigt. Ett steg ökar till flera, ljudet närmar sig Karl, han tar upp svärdet i stridsposition.
Ut ur mörkret springer en gröndaskig varelse med droppande spår efter sig, Karl vet vad det är, ett vattentroll. Trollet vrålar ett stolt skri, vattentroll är dumma och lever enbart för enkla byten. Trollet inser sitt misstag när ljuset från huset glimtar till i Karls ögon, just i det ögonblicket förstår den hungriga besten att personen han försökte stjäla mat ifrån är ingen annan än Karl. Karl svingar ut svärdet i en enkel och tränad rörelse, en sekund senare rullar trollets huvud på den fuktiga gräsmattan.

RSS 2.0