En start på något nytt

I förra inlägget antydde jag en förändring och med tanke på att vi precis har äntrat 2015 känns det nu lämpligt att dela med mig av mitt "projekt". Jag har under de senaste veckorna arbetat med en ny blogg, en blogg som har ett fokus på mitt skrivande och jakten på min dröm om att bli en publicerad författare. Ni som har följt 23 minuter har såklart även kunnat läsa om detta emellanåt men med min nya blogg kommer skrivandet bli ännu tydligare och kopplat till mitt namn. 
 
Jag och 23 minuter har haft många fina stunder, vilket jag är oerhört tacksam för, men jag känner nu att detta är något jag behöver göra för att komma ett steg närmare min dröm. 
 
Jag hoppas att ni vill fortsätta följa mig på min nya plattform: 
 
Tryck på bilden för att komma till min nya blogg
 
 
 

Lugnet efter stormen

Den senaste månaden har varit intensiv, fixat med mitt manus varje dag för att få det klart till Harlequins författartävling. Jag skickade in mitt bidrag i lördags och nu kan jag bara vänta, vilket känns oerhört tomt. Energin har dessutom varit obefintlig så jag har varken orkat läsa eller bloggat fastän tiden har funnits där. Nej, det är hög tid att ta sig själv i kragen och komma igång med ett nytt projekt, kanske skriva en novell? Hm, får se...
 
Jag tänker vänta med att skicka in manuset till bokförlagen tills jag får svar från tävlingen, ifall det blir ett mindre positivt resultat (kan tänka mig att konkurrensen är riktigt hård) får jag gå igenom manuset igen innan jag skickar in det, redigeringsarbetet är en never ending story ;) 
 
Det är en sådan dag då jag behöver äta massa glass...
 
 
 
 

Deadline närmar sig

Nu är det mindre en vecka kvar innan det är dags att skicka in manuset till Harlequins författartävling. Jag sitter varje dag med manuset och finputsar. Försöker även få till en synopsis men attans va svårt det är. Att vara kortfattad har jag svårt för. Det händer ju så mycket i mitt manus och jag vill inte att något ska gå förlorat. Jaja, jag får säkert till något vettigt, hoppas jag eller jag har ju inget annat val. Det betyder så mycket för mig att jag gör allt jag kan för att det ska bli bra :)
 
Åh vad jag längtar efter snö, jul och massa decembermys.
 
 
 
 
 

Skriver o skriver

Anledningen till att bloggen inte uppdateras så frekvent beror främst på att jag prioriterar mitt manus, så att jag får det färdigt till den 17/11 när det ska skickas in till Harlequin. Tidigare var jag duktig på att göra många saker samtidigt men sedan sjukskrivningen har jag lärt mig att det är bättre att fokusera på en sak och göra den riktigt bra.
 
Omskrivningen går i alla fall bra, först läser jag kapitlen i pappersform, då det är lättare att hitta fel och följa storyn så. Sedan skriver jag in ändringarna i dokumentet och skickar till min man som har ansvar för att hitta knepiga meningsbyggnader och engelska uttryck. Jag har ju en tendens att använda mig av svengelska. Jag läser mycket engelsk litteratur och tänker ibland på engelska när jag skriver... så tyvärr blir det en del konstiga svengelska uttryck som behövs rensas bort. 
 
Jag har gjort upp ett schema som jag följer slaviskt och om allt går som planerat så kommer jag vara klar i god tid :) Positiva klubben! 
 
 
 
 

Underbara George R. R. Martin

Idag borde jag jobba med mitt manus... hm, varför har jag då fastnat på 9gag? Ska snart öppna dokumentet, jag ska bara....japp, det är en sån dag! 
 
 
 
 
 
 
 

Kill your darlings

Idag har jag haft fullt upp med att rensa upp i mitt manus. Det var något som lektören påpekade, att det var mycket som inte bidrog något till handlingen och därmed kan rensas bort. Jag är ganska duktig på att vara övertydlig vilket inte blir särskilt intressant för läsaren och som dessutom inte behövs för att man ska hänga med. Jag har ju fixat med det här manuset ganska länge och känner till vartenda stycke. Det känns därför lite vemodigt att radera saker som jag gillar men samtidigt blir texten så mycket bättre. Det blir ett annat flow som känns fräscht. Jag planerar definitivt att fortsätta trimma och "kill some more darlings". 
 
Jag har haft en hjälpreda idag, dock måste jag erkänna att kaniner är inte det bästa sällskapet när man har sin bok liggandes på bordet. Hon gav sig också på datorn, jag försökte pedagogiskt förklara för henne att datorer inte är mat, men det gick inte riktigt hem ;)
 
 

Plötsligt händer det

Hela dagen igår hade jag mobilen nära till hands och höll koll på min mail. När klockan närmade sig åtta på kvällen grät jag en skvätt, det kom inget mail från Harlequin. Jag uppdaterade inkorgen flera gånger för att göra mig säker, men det fanns inget svar. Jag försökte intala mig själv att det säkert var många som deltog i tävlingen och att konkurrensen var hög. Det är precis som när man får en refusering, man försöker peppa sig själv, rädda något av sitt självförtroende men egentligen vill man bara deppa och tycka synd om sig själv. 
 
Hela den processen hann jag påbörja (mhm... en hel paket Toffifee tryckte jag ner) innan det sent igår ikväll plingade till i inkorgen och för en gångs skull var det inte ett reklammail. Jag kunde bara läsa första meningen innan tårarna vällde fram, jag ringde min man och försökte gråtande förklara vad det var som hade hänt. Han bad mig snällt att lugna ner mig så han kunde höra vad jag sa, "så du gick alltså inte vidare?", frågade han. "Jo, jag gick vidare", utbrast jag och grät vidare. 
 
Ok, min reaktion var kanske lite överdriven, jag har inte vunnit något än men bara att få gå vidare till nästa steg är stort för mig. Jag lever för mitt skrivande och att få den bekräftelsen att vi är intresserade av att läsa mer betyder därför så himla mycket för mig. Det fyllde mig med sådan glädje och energi att jag i morse bredde mackan dansande och hoppade glädjeskutt tills jag vrickade foten. 
 
Men nu tillbaka till allvaret, jag har mycket jobb framför mig, mitt manus behöver putsas upp ordentligt för att det ska kunna gå vidare till nästa steg. Men vet ni vad, det är okej för jag älskar att arbeta med mitt manus så även om jag har tidsbrist njuter jag för fullt! 
 
Jag hoppas ni alla får en mysig fredag! 
 
Bildkälla
 

Författartävling - på fredag gäller det!

Som ni säkert redan vet anordnar Harlequin en stor författartävling, de är på jakt efter en feel-good berättelse och den stora vinsten är ett bokkontrakt. Den 10/10, alltså på fredag, är det sista dagen för att skicka in första kapitlet och synopsis. Jag har funderat länge på om jag ska delta, jag har redan ett ganska så färdigställt manus som med en del ändringar kan passa den här tävlingen perfekt. Så efter mycket om och men bestämde jag mig för att delta och har under de senaste veckorna kämpat för att putsa upp manuset.
 
På ett sätt känns det så hopplöst att vara med i dessa tävlingar och det kvittar om man ska skicka in manus eller novell. Det är flera tusen som deltar och hur ska man få sitt manus att sticka ut i den mängden... detta gäller ju även när man skickar till bokförlagen. Det är så många som skriver och delar samma dröm vilket egentligen är ganska läskigt.
 
Jag har läst det första kapitlet så många gånger att det nu har blivit för mycket och jag känner nu att det får bära eller brista. Imorgon skickar jag in det och jag kan inte mer än hålla tummarna. Plötsligt händer det... eller? 
 
Ska ni delta i tävlingen? 
 
 
 
 

Omskrivning nr 1000103

Mitt bokskrivande har legat på is det senaste halvåret men ibland kan det vara bra med en paus så man kan gå igenom det med ett färskt sinne. I augusti bestämde jag mig för att skicka manuset till lektören Jenny Bäfving, och jag är så himla nöjd att jag tog mig mod till att göra det. Jag fick tillbaka bra konstruktiv kritik vilket gav mig en kick till att öppna dokumentet igen för att jobba med de punkter som hon menade kunde göras bättre. 
 
Då energin i allmänheten är låg och då jag styrs mycket av vilket humör jag vaknar upp med så går omskrivningen lååååångsam. Men det viktigaste är att glädjen som jag tidigare kände när jag skrev börjar komma tillbaka. Jag har även upptäckt att den kärleken jag har för manuset är lika stark nu som när jag först började skriva på det för 2 år sedan, vilket är tummen upp!
 
Så planeringen framöver är att sakta men säkert gå igenom manuset igen och göra det till en superbok som förlagen bara måste ge ut ;) 
 
Ett tips för er som också är i full gång med att skriva är att läsa Charlotte Cederlunds blogg, hon skriver om sin skrivprocess och hennes kamp för att få sitt manus publicerat. Det är verkligen inspirerande att läsa om hur hon kämpar för hennes bokdröm. Hennes blogg hittar ni här
 
Ha en trevlig fredag! 
 
 

Det där jäkla följebrevet

Argh!!! Gnuggar fingrarna i hårbotten, pausar med onödig googling, klappar kaninerna och räknar fräknar på armen, suck vad jag tycker det är jobbigt att skriva följebrevet som ska åka med manuset till bokförlagen. Enligt rykte ska följebrevet vara minst lika viktigt som manuset, för det är just den sidan av ord som formar det första intrycket bokförlagen får av ens verk. Stavfel är ett stort NEJ, att skriva att ens mamma har läst det och älskade det är inte så lockande, en bild på sig själv med ett påklistrat leende är No No och att påpeka ens passion för skrivandet är också ett härligt NEJ. Det finns så himla många saker man inte borde göra och kvar står jag med en osäkerhet och en tom sida. Jag vet inte vad jag ska skriva för att lyckas fånga stämningen i boken och vem jag är! Det är ju inte så att jag har publicerat något tidigare eller att jag arbetar med skrivandet (ja om man inte räknar att skriva barnutredningar för det gör jag varje dag ;). Jag är dessutom ingen gammal Big Brother- deltagare eller Blondinbella och när de förstår detta känns det som om de knappast kommer att läsa klart första sidan på manuset. Argh, just nu känns det som en omöjlighet. 
 
Har ni några tips på hur ett bra följebrev ska se ut? 
 
 

Titel

Det där med titel till ens bok är inte det lättaste. Jag har redan en titel till manuset jag arbetar med just nu men jag är inte riktigt nöjd med den, det passar men samtidigt känns den inte helt hundra. Jag behöver komma på en titel som passar innehållet och som inte blir för platt, jag vill inte att den ska kunna passa till vilken roman som helst utan det ska vara unik för just den här boken. Åh, men hur ska jag komma på den bästa titeln? Hur gör ni med titlar? O har ni några idéer om vart jag kan leta för att få lite inspiration? 
 
 
Jag hittade den här sidan som gav mig lite idéer, så ett tips för er som också försöker komma på en bra boktitel eller novelltitel: TRYCK HÄR
 

Vad händer med skrivandet?

Jo, jag skriver fortfarande på mitt senaste projekt, eller snarare rättar. Jag har inte gett upp men jag hinner dock inte med lika mycket som tidigare. Som ni säkert har märkt genom att det ekar lite tommare på bloggen, så har jag så pass fullt upp att jag inte riktigt hinner med att lägga så mycket tid på varken blogg eller skrivandet. Just nu är det mycket på jobbet samtidigt som jag och min sambo planerar inför vårt bröllop, det är bröllopshemsida som ska göras, provsmakning av mat - tårta osv samt göra alla dekroationer. Plus detta har jag även all vardagsbestyr- städa, tvätta, handla samt läsa böcker, blogga och skriva, ni förstår att tiden inte räcker till exakt allt varje dag. Men jag kämpar för fullt med boken och även om jag inte rättar dagligen så tänker jag på den. 
 
Jag har satt ett mål att jag den 1 Mars ska vara klar med boken och skicka in den till bokförlagen... jag tror på detta mål men för att nå dit måste jag öka takten. Jag vill detta, det är skrivandet som är min medicin för stressen på jobbet och denna mörka vintern. Jag behöver det och jag tänker därför inte ge upp!!! Heja mig ;) 
 
 
 
 
 
 
 
 

"Att vakna"

Det var ett tag sedan jag gav er en uppdatering på mitt skrivande och detta beror på att jag inte riktigt har så mycket tid till att ägna åt mitt manus och har därmed inte något nytt att uppdatera om. Jag försöker så gott jag kan och lägger för det mesta 4 timmar på skrivande varje vecka (vilket är en jätte stor skillnad från när jag pluggade och kunde lägga flera dagar på skrivandet). 
 
Rättningsprocessen är i full gång, jag rättar och sedan rättar jag om igen. Jag är väldigt hård mot mig i den här rättningsperioden, varje mening jag är osäker skriver jag om. För några månader sedan skrev jag om inledningen, jag tog bort prologen och skrev istället ett första inledande kapitel. Jag har varit väldigt nöjd med detta, i alla tills jag i fredags satt på jobbet och diskuterade skrivandet med en kollega. Jag berättade för henne att jag hade hört att man absolut inte får inledda sin bok med en scen där huvudkaraktären vaknar upp och gör sina morgonrutiner. Både jag och kollegan kunde förstå detta, då morgonrutiner var väldigt vanligt förr och det är därför inte särskilt nytänkande. Stolt berättar jag min inledande mening och så säger kollegan men din karaktär vaknar ju upp i den meningen. Jag svor tyst för mig själv och tänkte, "Hur lyckas jag?!!?, "Varför har jag inte tänkte på detta tidigare?!". Därför har jag den här helgen lagt tiden på det inledande kapitelet för att kunna redigera bort mitt misstag. Dock utför inte min karaktär sina vanliga morgonrutiner utan snarare tvärtom, vaknar upp i ett annan sammanhang, men jag kan ändå tänka mig att bokförlagen inte gillar detta, eller? 
 
Vad tycker ni,  är manuset dödsdömt om ens karaktär inledningsvis "vaknar upp"?
 
 
 
 

I mars gäller det!

Tiden, den eviga kampen om tiden, den finns där varje dag ändå utnyttjas den begränsad på grund av alla måsten och tröttheten som käkar kreativiteten. Kvällar ligger jag och rättar bok på ipad, helger tillägnar jag åt skrivandet men boken behöver mer tid. Det finns så mycket kvar att fixa, så många ord jag måste få rätt på men varje gång jag rättar en mening är det ännu en menning jag behöver rätta om.
 
Det är en process utan slut och jag kan hålla på med att rätta och rätta om hur länge som helst . Igår innan jag somnade insåg jag att det som jag saknar i detta svarta håll är ett mål, jag behöver ett datum som jag ska vara klar till och som håller mig motiverad. Så det är dags att samla de få lediga timmarna kvar och producera som attans för den.1 Mars 2014 ska min bok vara klar. 
 
*Tagga Tagga* 
 
 

Att svära eller att inte svära? Det är frågan...

Det var längesen jag gav en uppdatering på manusfronten men just nu ser läget ut som för någon månad sen, jag rättar och jag ändrar. Det känns inte som om det finns ett slut på allt rättande, jag tror att jag är nöjd med en bit och sen läser jag igen och är jätte missnöjd. Japp, ni kan ju tänka er att det går oerhört långsamt fram... men jag vill så gärna få det rätt den här gången. Det bara måste vara bra, i alla fall tillräckligt bra så att jag får ett positivt refuseringsbrev. 
 
Men nu till min fundering, när jag skriver dialoger använder jag mig emellanåt av svordomar. För mig känns det som en viktig nyans i en dialog då man i "verkliga" livet använder sig av svordomar när man pratar. På ett sätt kan jag tycka att användningen gör så att dialogerna upplevs som mer verkliga men samtidigt känns det inte som om det är skriftligt korrekt.
 
Vad tycker ni? Funkar svordomar i dialogerna eller är det ett stort nej? 
 
 

Inte tillräckligt övertygande

I fredags fick jag mitt sista refuseringsbrev efter att jag skickade mitt manus till fyra bokförlag i början av året. Jag fick ett mail från bokförlaget som ursäktade sig för sent svar och sen kom det klassiska stycket "för många böcker för lite utrymme". Men det som förvånade mig i detta till väldigt klassiska refuseringsbrev var att det i slutet dök upp något oväntat, nästan som ett BTW: "ditt manus är inte tillräckligt övertygande".
 
Jaha, tänkte jag, inte tillräckligt övertygande! Det känns självklart att manuset inte var tillräckligt övertygande med tanke på refuseringen som ni skickade till mig men samtidigt kändes det knepigt att få det så himla svart och vitt. För att vara ärlig blev jag faktiskt lite sårad och även om jag satt på jobbet satt gråten i halsen. För en kort stund lekte jag med tanken att aldrig mer skriva, radera min bok och bara kasta drömmen om bokkontrakt i sjön! Japp, man kan se det som att jag överreagerade. Men det är svårt att inte göra det för man lägger verkligen ner hela sin själ i sitt verk och när det är så personsligt blir det jäkligt sårande att få höra att det inte är tillräckligt övertygande. 
 
Jag blev ledsen, såklart, men jag har omvandlat detta till rå motivation! Igår kväll skrev jag hela kvällen och planerar en lika effektiv skrivdag idag. För jag har bestämt mig för att jag ska slita röven av mig så att det här manuset blir tillräckligt övertygande!
 
 
 

Manus: Vanliga fel

Jag är fortfarande i omskrivning/rättnings-fasen, och under den här processen har jag upptäckt att det finns en del fel i texten som jag bara älskar att upprepa. Det är tur att man rättar och rättar, så att man hittar alla dessa misstag. Här kommer några av de "fel" som jag gillar att göra:
 
  • Missbrukning av utropstecknet : Japp, jag gillar att använda mig av utropstecknet i dialoger, gärna i slutet av varje mening, vilket blir så där underbart dåligt. Jag har läst någonstans att utropstecken bara överförtydliga vilket gör dem ganska onödiga. Visst att de kan behövas ibland, men inte så ofta som jag gör i min text. 

  • Upprepning av ord: Något som man får akta sig för är att upprepa vissa ord jämt och ständigt. De ord jag gillar att använda mig mycket av är trots, detta/denna, leende och blicken. Det eviga tjatet om blick hit och blick dit, vet inte hur många sådana meningar jag har rensat bort. 

  • Korta beskrivningar: Jag gillar inte böcker som har långa beskrivningar, för det blir bara en allt för kompakt gryta som är svårsmält för läsaren... tyvärr har jag en tendens att skriva allt för korta beskrivningar som inte lämnar något direkt intryck. Vilket betyder att jag har varit tvungen att fylla ut min text, bygga på stommen så att det blir en "jämnare gräsmatta".

  • Onödiga ord: Jag läste i Stephen Kings bok, Att Skriva, att man ska ta bort allt som är onödigt och som man kan klara sig utan. Ibland när jag skriver så tar jag med lite för mycket onödigt så som i dialoger gillar jag att lägga till något efter "sa, hon", exempelvis: "sa hon med en klar stämma". Det kan behövas ibland men oftast blir det bara en övertydlighet, för dialogen i sig och sammanhanget kan skapa en tillräcklig känsla istället för alla dessa onödiga utfyllnadsord. 
 
Det är inte lätt att upptäcka sina misstag och därför tycker jag själv att det hjälper att läsa böcker så som Stephen Kings bok Att Skriva. För då får man tips på vilka fällor som är vanligt att man hamnar i och samtidigt råd för hur man ska komma ur dessa. Man behöver också distans till sin text, jag har upptäckt så himla många svagheter i min bok som jag tidigare har missat. När jag i början av året skickade in mitt manus till bokförlagen trodde jag att den var klar, men ack så fel jag hade. Det är mycket jobb kvar på min bok innan jag anser den tillräckligt bra för att skickas in igen. 
 
 
 
 

På skrivfronten intet nytt

Tiden går snabbt, ena dagen är det måndag och plötsligt är det söndag och ännu en ny vecka väntas. Dagarna passerar helt enkelt i en hastighet som är snabbare än blixten och i detta tempo måste jag hinna med att jobba, blogga, läsa böcker, skriva bok och umgås med min fina sambo och kaniner. Detta gör att jag inte har så värst mycket tid för att lägga på alla moment utan att något tar stryk... och tyvärr är det skrivandet som får ta den största smällen.
 
Jag jobbar med min bok på helgen men oftast blir det bara 3-4 timmar vilket är inget i jämförelse med när jag var student och hade möjlighet att skriva flera dagar i rad. Jag vaknade upp, skrev på min bok och framåt tretiden läste jag en bok... det var perfekt! Jag tror att det kommer ta ett tag innan jag får rutin på mitt skrivande i detta nya vardagstempo och fram tills dess är det tyvärr inte så mycket nytt på skrivfronten. 
 
Har ni några tips på hur man hinner med alla vardagsmåsten men även få tid till att skriva? 
 
 
 
 

Rätta manus på Ipad

 
De stunder jag inte skriver på bloggen, jobbar eller läser böcker är jag fullt upptagen med att rätta min bok. Jag skriver just nu om många delar och då krävs det såklart också att jag rättar dessa. Jag har hört från flertal källor att det bra om man skriver ut boken och rättar på pappret. Detta för att man lättare hittar fel när man har orden framför sig på papper istället för på en dataskärm. Jag håller helt klart med om att det funkar mycket bättre att rätta med papperskopior, då bristerna blir lättare att upptäcka. 
 
Det finns dock ett problem med denna pappersförbrukning; det kostar en förmögenhet! Ifall jag ska skriva ut min bok använder jag upp en hel bläckpatron och en hel del papper. Jag behöver dessutom skriva ut samma kapitel flera gånger om, för om jag ändra något eller lägga till bitar behövs ju även dem rättas. 
 
Snål som jag är har jag nu hittat lösningen som funkar minst lika bra, rätta din bok på ipaden. Spara din fil i pdf och sedan öppnar du upp den i en app som heter Goodreader. Där kan du markera ord, stryka över och även kommentera texten. Jag tycker själv att jag upptäcker brister betydligt bättre på Ipaden än datorn. Läsningen flyter på då jag inte direkt kan ändra i texten utan bara kan markera och kommentera det som behövs ändras. Det gör att läsningen inte blir hackig utan påminner om när man läser på en papperskopia. 
 
Att rätta på Ipad är kanske inte lika bra som på papperskopior men det är definitivt mer miljövänligt och även sparsamt. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Stopp i maskinen

Det var längesen jag gav en uppdatering om mitt skrivande och svaret på varför det har ekat tomt på den här fronten är för att jag inte har öppnat dokumentet på cirka två veckor. Jag kan inte neka att tiden inte har funnits, jag har byggt ett 1000 bitar pussel, läst två böcker, sett hela säsonger av Vampire Diaries, Game of Thrones och Shameless. Jag har till och med haft tid för att googla oväsentliga saker i timmar... men trots detta känns det som om jag inte haft tid för min bok. 
 
Jag tror jag medvetet blockera skrivandet, jag vet om att jag snart inte kommer att ha någon tid alls när jag jobbar 40 timmar i veckan, i alla fall inte som nu när jag pluggar. Det är en skrämmande tanke och min reaktion på detta faktum är att jag nu inte skriver något alls. 
 
Jag vet om att det bara är en tidsbegränsad svacka och att jag snart kommer igång igen. Det kliar redan i mina fingrar och det går inte en dag utan att jag tänker på boken, jag måste bara ta tag i det. För när jag väl skriver är det som om vardagen går från sitt svart/vita dunkel till en färgglad glans. Att skriva är verkligen som att åka en berg- och dalbana, det går alltid upp och ner. Man kan dessutom inte styra över hur banan ser ut, utan det enda som man vet är att resan kommer nå sitt slut. 
 
 
RSS 2.0